Allers Nr 17, 2023

”Hej Veronica! Jag bor i ett gult hus och har en katt som heter Tjorven. Jag tycker om pannkakor och hästar men hatar Klas i trean för han är dum.” Jag minns inte Helena, men jag tror att jag träffade henne på ett ridläger när jag var åtta år, och nu sitter jag med ett av hennes brev i handen. Mamma hittade en kartong med gamla brev när hon flyttade. Mina brev. Mina brevvänner. Det är meningen att jag ska rensa och kasta men fastnar vid alla barnsliga skrivstilar, raka formuleringar, påklistrade luktgnuggisar (klistermärken som började dofta när man skrapade lite på dem, och jo en doftade faktiskt än, vagt av coca-cola) och känslan. Ja, den där pirriga känslan som spred sig i kroppen när jag kom hem från skolan…

Anna Granström, 42, och Erika Kvarnlöf, 43, pratar och skrattar under vårt digitala möte och det märks att de är nära vänner. I nästan 30 år har de följt varandra genom tonårens känslostormar fram till vuxenlivet. Ändå har de bara träffats tre gånger. Vi tar det från början. Runt 1993–1994 var Anna och Erika högstadieelever i olika delar av Sverige. Anna bodde i en förort till Stockholm och Erika bodde på landet i Hedekas, en liten tätort i Munkedals kommun. Vad de delade var en kärlek för böcker och de båda var med i läsklubben Läslusen där de fick nya böcker att läsa varje månad. Klubben hade även en medlemstidning där man kunde annonsera efter brevvänner. Just detta gjorde Erika. ”Vi pratade nog om allt förutom böcker” – Jag tror…

Utåt sett såg det bra ut, Maja Alskog Bredbergs liv. Fin lägenhet. Spikrak karriär på reklambyrå. Men inombords skavde det. Så Maja gjorde det vi andra bara drömmer om: flyttade ut på landet, blev självförsörjande och började plugga till trädgårdsmästare. Nu har hon blivit av med migränen. Är starkare än någonsin. Och den där stressen som tidigare var en konstant följeslagare har stannat i Stockholm. – Tidigare satt jag som en ostbåge framför datorn hela tiden och hade ont i axlarna för jämnan. Men numera känner jag inte av den värken över huvud taget, säger Maja Alskog Bredberg. Visst är hon trött i dag också. Ibland rentav utmattad, konstaterar hon. Men det är en skön trötthet. Den tröttheten som infinner sig efter en dags hårt fysiskt arbete. Har helt bytt…

Johanna Wallin var pappas flicka. Tills den dag han plötsligt var försvunnen. Nu har hon skrivit en bok om sitt sökande efter sanningen. Bara dagar innan Johanna Wallin ska fylla fem år blir hon övergiven av sin pappa. Det är en händelse som kommer att prägla hela hennes liv. I många år söker hon efter sanningen bakom försvinnandet för att få svar på frågor som: ”Varför lämnade han?” ”Var det mitt fel?” ”Det är bäst för er att jag försvinner”. Så stod det på lappen som Johannas pappa lämnade efter sig på köksbordet. Frånvarande fäder var inget ovanligt när hon växte upp, berättar Johanna. Hon kände sig inte som en alien i skolan eller i kompiskretsen även om det sved i hjärtat på Fars dag, då hon inte hade någon…

Romantik av tåliga perenner och buskar Ett magnifikt äppelträd, över tio meter högt, breder ut sina grenar som ett tak över en stor blomsterrabatt. Det är det första man möts av när man kommer in via den smala gången mellan husets gavel och grannens valnötsträd. Trädet är sannolikt planterat 1904 när huset byggdes. – Äppelträdet är en klar favorit som vi är mycket rädda om. Vi klipper det inte utan det får växa fritt. Trädet är fantastiskt vid alla årstider. På våren när det blommar är det hänförande vackert, på hösten bjuder det på goda gravensteinäpplen. Skuggan som det ger är ovärderlig under heta sommardagar, säger paret. ”Vi klipper inte äppelträdet utan det får växa fritt.” Det var 1992 som paret Anna-Karin och Jonas Elfverson tog över huset. Men det…

Hon utgår ofta från detaljer, som knappar och skärpspännen, när hon ska sy eller sticka kläder. Den blå toppen med vita sidenband som hon bär kommer från Allers Mönstertidning virkat och stickat, nummer 17 från 1935. Den är en av tre ”piffiga modeller för helg och söcken”. Originalmodellen har inga sidenband, utan det är en detalj som Sara själv lagt till. 30-tals modellen är stickad med jumperstickor i två delar nerifrån och upp, medan Sara stickat sin på rundstickor uppifrån och ner. Hon räknade och funderade länge innan hon var nöjd. Originalbeskrivningen har enbart en enda storlek, 42. – Men dåtidens 42:a motsvarar en 36:a i dag, säger Sara. Alltid i hemsytt Sara, som är 33 år och till vardags arbetar som säljare på Guldfynd i Kalmar, började samla mönstertidningar…