Jag minns en lärare jag hade i högstadiet. Han hade ofta svart polotröja, utsvängda bruna manchesterbyxor och ett fredskors runt halsen. Vi tyckte att han var konstig och ibland hittade de dumma killarna i klassen på hyss som inte var särskilt snälla. Då tyckte jag synd om honom. Han tog det med jämnmod och verkade aldrig sluta tro på att vi bakom bänkarna var intelligenta, tänkande människor.
Flera gånger tog han med oss på teater till Stockholm. På sin fritid satt han på bussen med oss, mot äventyret. Alla som ville fick följa med. Biljetterna var gratis, det hade han också fixat. Och så kom det sig att jag såg mina första vuxenpjäser; Perikles, Möss och människor och I lusthuset. Jag satt hänförd. Allt var så annorlunda – från människorna…