BALANS. OMÖJLIG ATT UPPNÅ, men typ livsnödvändig att förhålla sig till. Att leva helt balanserat innebär ju per definition att vara en perfekt (läs: tråkig) människa eftersom livets samtliga beslut innefattar en förhandling med sig själv. Hur mycket jag ska äta, sova, se på tv, läsa, jobba, hänga med barnen, träna, dricka vin, vara kompis, resa, njuta, shoppa. Och. Så. Vidare. Olidligt tröttsamt eftersom man måste landa i alla dessa realistiska konklusioner där dopaminet måste ge plats för det glädjelösa. För egen del (och många andras, vill jag tro) är dock livet en stor studie i obalans. För allt är, som bekant, inte svart eller vitt. Och tacka fan för det. Vad tråkigt det hade varit utan Lemmy, Jean-Paul Sartre, Philip Seymour Hoffman, Kurt Cobain, Elvis Presley, William S. Burroughs och…
