Tysta sitter vi mittemot varandra och tittar rakt ut i ingenting. Oron kryper i mig, mina fingrar snor sig runt i varandra och jag känner hur ögonen tåras. Var är hon? Hon skulle ha varit hemma för drygt två timmar sedan!
Allan, min man, harklar sig som om han tänker säga något, men förblir tyst. Munnen rör sig visserligen, men inte ett ljud kommer fram ur den.
– Gör något, viskar jag tyst, men Allan rör sig inte.
Säger fortfarande ingenting, stirrar bara hjälplöst på mig. Nog är det väl typiskt! Så fort något händer som rubbar hans cirklar blir han som en stenstod – stel, orörlig, kall, stum och grå.
Vi måste samarbeta och lägga upp en plan. Vem som ska göra vad, vem som ska ringa runt till…