Jag sätter en ära i att städa. Att städa är för mig en konst, ett reningsbad, där knoppen samarbetar med kroppen. Det börjar med att ögonen scannar av röran. Vad är mest akut? Köket, säger hjärnan. Då börjar jag med disken, svarar händerna och tar på sig diskhandskarna. Ögat och händerna jobbar i symbios. Se och åtgärda. Kaffesump under soppåsen, stänk på skåpdörren, fläckar på dörrkarmen. Våttorka, putsa, gnugga. Svinto i diskhon och rengöring av ugn.
Det går undan, lugnt och metodiskt, till skön bakgrundsmusik. Allt nagelfars av ögat, hjärnan ger order och kroppen lyder. Den kryper, klättrar, hukar, går ned på knä och böjer ryggen vid dammsugning under sängen. Men den klagar inte. Nej, den är tacksam över att den kan. JAG är tacksam! Det är minsann inte alla…
