Det var roligt, positivt och inte alls nervöst. Dottern öppnade en resvÀska och började lÀgga ner de saker hon ville ha med sig. Det kÀndes knappt som om det var allvar. Dottern var den som sa det:
â Mamma, jag har en kĂ€nsla av att det inte Ă€r pĂ„ riktigt, utan mer som en lek.
Precis sÄ var det, som nÀr man var barn och lekte mamma, pappa, barn, skola eller affÀr.
â Ja, vi leker att du Ă€r barnet och jag Ă€r mamman. Du ska flytta hemifrĂ„n och packa med dig dina saker, skojade jag.
Men vĂ€nta, det Ă€r ju ingen lek, det Ă€r ju pĂ„ riktigt!Vi skrattade bĂ„da tvĂ„. Men faktum var att stunden jag hade bĂ€vat för hade kommit. Det var dags för mitt första barn attâŠ
